Svensk ordbok 2009, webbversion

regna [reŋ`na] verb ~de ~t regn·ar●falla regn meteorol.utstr.JFRhyponym1dugga 1cohyponymhaglacohyponymsnöa duggregnahällregnaspöregnastörtregnadet har regnat hela dagendet hade slutat regna och marken ångadehon tog med sig paraplyet i­fall det skulle börja regna○äv. bildligt, spec.falla i stor mängd om små före­mål bladen regnade om­kring henne när hon ruskade trädethon petade i elden och gnistorna regnadedet regnade aska från vulkanen○spec. äv.komma i stor om­fattning förtroende­uppdragen formligen regnade över honomregnalåtsas som det regnarse2låtsas regna småspiksesmåspik sedan 1385Klosterläsningfornsv. räghna Subst.:vbid1-294941regnande; regn