Svensk ordbok 2009, webbversion
rancune
[raŋkyn´]
substantiv ~n [-en] ~r [-er]
rancun·en●gammal fiendskap
komm.ännu i memoarerna framskymtar hans personliga rancunerrancuner (mot ngn), rancuner (mellan ngra)sedan 1837av fra. rancune med samma betydelse; till lat. ran´cor ’stank; groll’