Svensk ordbok 2009, webbversion

rancune [raŋkyn´] substantiv ~n [-en] ~r [-er] rancun·en●gammal fiendskap komm.än­nu i memoarerna fram­skymtar hans personliga rancunerrancuner (mot ngn), rancuner (mellan ngra)sedan 1837av fra. rancune med samma betydelse; till lat. ran´cor ’stank; groll’