Svensk ordbok 2009, webbversion

på`tvinga verb ~de äv. påtvang, ~t äv. påtvungit, ~d äv. påtvungen, ~de äv. påtvungna på|­tving·ar●äv. lös förb., setvinga på tvinga (ngn) att ta emot eller acceptera ngt komm.han försökte påtvinga barnen sina å­sikterpåtvinga ngn ngtsedan ca 1655Subst.:vbid1-291134påtvingande