Svensk ordbok 2009, webbversion

pånyttföda [på`-el.-nyt`-] verb pånyttfödde pånyttfött, pres. pånyttföder på·nytt|­föd·er●ofta pass. el. perf. part.; äv. lös förb. i formenföda på nytt åstad­komma ny blomstring för ngt som funnits tidigare; särsk. med avs. på ngt abstrakt af.relig.den olympiska historien började i antikens Aten och pånyttföddes 1896○äv. försvagatförnya, föryngra hon kände sig pånyttfödd efter semestern○spec.åstad­komma andlig om­vandling eller om­vändelse hos pånyttföda ngn/ngtsedan 1810Subst.:vbid1-290713pånyttfödande; vbid2-290713pånyttfödelse