Svensk ordbok 2009, webbversion

på`kalla verb ~de ~t på|­kall·ar●ofta perf. part. kräva särsk. i jur. språkjur.komm.undan­tag får göras när sär­skilda skäl så påkallarmyndigheterna an­såg det inte påkallat med någon åt­gärd○äv. försvagattill­kalla, kalla på påkalla hjälphan försökte påkalla lok­förarens upp­märksamhetpåkalla ngtsedan 1495Stockholms stads tänkeböckerfornsv. pakalla Subst.:vbid1-290471påkallande