Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
på|kall·ar●ofta perf. part.
kräva
särsk. i jur. språkjur.komm.undantag får göras när särskilda skäl så påkallarmyndigheterna ansåg det inte påkallat med någon åtgärd○äv. försvagattillkalla, kalla på
påkalla hjälphan försökte påkalla lokförarens uppmärksamhetpåkalla ngtsedan 1495Stockholms stads tänkeböckerfornsv. pakalla
Subst.:vbid1-290471påkallande