Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en
på|hitt·et●ngt (nytt) som en person tänkt ut
särsk. om skämt el. spratt
komm.JFRcohyponymtilltag
alla skrattade åt barnens lustiga påhitt○äv. om lögndet där med en stenrik morfar är förstås bara påhittsedan 1781