Svensk ordbok 2009, webbversion

på`hitt substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en på|­hitt·et●ngt (nytt) som en person tänkt ut särsk. om skämt el. spratt komm.JFRcohyponymtilltag alla skrattade åt barnens lustiga påhitt○äv. om lögndet där med en sten­rik mor­far är förstås bara påhittsedan 1781