Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
på|dyvl·ar●lura (ngn) att ta emot eller stå för
ngt (oönskat)
komm.JFRcohyponympracka på
hon ville absolut inte pådyvla någon annan sin personliga tropådyvla ngn ngtsedan 1824till lågty. düveln ’svära, träta’, till düvel ’djävul’; jfr dyvelsträck
Subst.:vbid1-290328pådyvlande,
vbid2-290328pådyvling