Svensk ordbok 2009, webbversion

på`dyvla verb ~de ~t på|­dyvl·ar●lura (ngn) att ta emot eller stå för ngt (o­önskat) komm.JFRcohyponympracka på hon ville absolut inte pådyvla någon annan sin personliga tropådyvla ngn ngtsedan 1824till lågty. düveln ’svära, träta’, till düvel ’djävul’; jfr dyvelsträck Subst.:vbid1-290328pådyvlande, vbid2-290328pådyvling