Svensk ordbok 2009, webbversion

1pus`ta verb ~de ~t pust·ar1ge i­från sig korta luftstötar t.ex. av utandnings­luft, vanligen på grund av trötthet Nollde pustade av an­strängning○äv. bildligtvanligen med partikelnut vila väl uppe på bergs­toppen pustade de ut en stund○spec.koppla av när hemma­laget gjorde 3–1 två minuter före slutet kunde publiken pusta utpusta (ut)sedan 1516Peder Månssons Strids-Konst och Strids-Lagfornsv. pusta; trol. ljud­härmande, besl. med puss 1, pösa 2komma i pustar Nollbrand­lukten pustade emot dempustasedan 1759Subst.:vbid1-289876pustande, vbid2-289876pustning; pust
2pusta [pus`-äv.pus´-] substantiv ~n pust·an●ofta best. f. (ungersk) gräs­stäpp geogr.land.den ungerska pustansedan 1853av ungerska puszta ’(öde) stäpp’