Svensk ordbok 2009, webbversion

punkta [puŋ`(k)ta] verb ~de ~t punkt·ar1ofta med partikel, särsk.ner, upp skriva ner (ärenden, frågor o.d.) i punkt­form vard.bok.○äv.fram­ställa i punkt­form i sin in­ledning punktade hon upp de viktigaste för­slagenpunkta (ner/upp) ngtsedan 19752ibl. med partikelnbort punkt­markera vard.sport.de lyckades punkta bort mot­ståndarnas främsta mål­skyttpunkta (bort) ngnsedan trol. åtm. 1970-taletSubst.:vbid1-289545punktande, vbid2-289545punktning