Svensk ordbok 2009, webbversion
prokura`tor
substantiv ~n ~er [-o´rer]
pro·kur·at·or·er●(titel för) en hög ämbetsman
i det antika Rom och äv. t.ex. i tsartidens Finland
samh.yrk.sedan 1748jfr fornsv. procurator ’ombud(sman)’; av lat. procura´tor ’fullmäktig; förvaltare’; jfr kurator, prokura