Svensk ordbok 2009, webbversion

pluss`a verb ~de ~t pluss·ar1ibl. med partikel, särsk.på addera vard.mat.redan som fem­åring kunde hon plussa och dra i­frånplussa på med några styckenplussa (på) (ngt) (med ngt)sedan 19622sär­skilt fram­hålla som positiv vard.Nolltränaren ville sär­skilt plussa NN:s in­satsplussa (för) ngn/ngtsedan 1991Subst.:vbid1-281605plussande, vbid2-281605plussning