Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
pluss·ar1ibl. med partikel, särsk.på
addera
vard.mat.redan som femåring kunde hon plussa och dra ifrånplussa på med några styckenplussa (på) (ngt) (med ngt)sedan 19622särskilt framhålla som positiv
vard.Nolltränaren ville särskilt plussa NN:s insatsplussa (för) ngn/ngtsedan 1991Subst.:vbid1-281605plussande,
vbid2-281605plussning