Svensk ordbok 2009, webbversion

plantage [-a´∫] substantiv ~n [-a´∫en] ~r [-a´∫er] plant·ag·en●jord­egendom (i tropiskt land) för odling i större skala av t.ex. bom­ull, tobak el. kaffe geogr.jordbr.plantageägarebomullsplantagegummiplantagesockerplantagede in­födda sattes i tvångs­arbete på plantagernasedan 1644av fra. plantage med samma betydelse, till planter ’plantera’; jfr 1planta