Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~en
plank·en●trävirke i form av plankor
skogsbr.man sågade stockar till plank och brädersedan ca 1670till 1planka
substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en
plank·et●avgränsande eller avspärrande anordning av uppresta, tättstående plankor
el. brädor e.d.
af.JFRcohyponymstaket
bollplanken grusgård inhägnad av ett högt planksedan 1586