Svensk ordbok 2009, webbversion

1pir`ka verb ~de ~t pirk·ar●pimpla jakt.pirka torskpirka (ngt)sedan 1855sv. dial. pirka ’peta; plocka’; trol. ljud­målande; variant till pilka Subst.:vbid1-280014pirkande, vbid2-280014pirkning
2pir`ka substantiv ~n pirkor pirk·an●(enklare) mössa vard.kläd.sedan ca 1850av månsing pirka; av o­visst urspr.