Svensk ordbok 2009, webbversion
pilt
substantiv ~en ~ar
pilt·en●(liten) pojke
ngt åld.Nollen pilt i sjömanskostymsedan mitten av 1300-talet (i sammansättn. fä-)Konung Magnus Erikssons Landslagfornsv. pilter; av osäkert urspr.
Liten pilt bland strandens pilar i violens ånga vilar.Erik Johan Stagnelius, Näcken (ca 1820)