Svensk ordbok 2009, webbversion

pilt substantiv ~en ~ar pilt·en●(liten) pojke ngt åld.Nollen pilt i sjömans­kostymsedan mitten av 1300-talet (i sammansättn. fä-)Konung Magnus Erikssons Landslagfornsv. pilter; av o­säkert urspr. Liten pilt bland strandens pilar i violens ånga vilar.Erik Johan Stagnelius, Näcken (ca 1820)