Svensk ordbok 2009, webbversion

pil`ka verb ~de ~t pilk·ar●fiska med pilk jakt.JFRcohyponympimpla 1 pilka torskpilka ngtsedan 1893sv. dial. pilka ’plocka; påta; små­springa; pilka’; urspr. trol. ljud­målande; jfr 1pirka Subst.:vbid1-279440pilkande, vbid2-279440pilkning