Svensk ordbok 2009, webbversion
perturbation
[-∫o´n]
substantiv ~en ~er
per·turb·at·ion·en●störning
särsk. astron., fys.astron.fys.○ngn gång äv. bildligtförvirring, omvälvning
perturbation (av ngt)sedan 1630till lat. perturba´re ’bringa i oordning’