Svensk ordbok 2009, webbversion

persona´l substantiv ~en ~er pers·on·al·en●(samman­fattningen av) samtliga an­ställda på en arbets­plats särsk. på arbets­plats med arbete av kontorskaraktär; ibl. i viss mots. till ledning admin.arb.yrk.personalavdelningpersonalbristpersonalstyrkaextrapersonalservicepersonalsjukvårdspersonaladministrativ personalrekrytera personalut­öka personalensäga upp personalbrist på personalchefen tackade personalen för dess upp­offrande arbete○i sammansättn. ngn gångperson- personalunionsedan 1814bildat till lat. persona´lis ’personlig; person-’; se person Ordet personal är ett kollektiv, dvs. det betecknar en grupp men står i en­tal. Det händer att så­dana ord ”individualiseras”; ett exempel är polis. Också personal individualiseras i vissa samman­hang: föräldrar som ut­nyttjar barn­omsorgen hör i­bland vi är bara tre personal på avdelningen i dag. Det är lätt att förstå att man hellre an­vänder ordet personal än personer, efter­som man säkert vill betona yrkesfunktionen, och någon annan över­gripande beteckning kan­ske inte finns. Men då borde det kan­ske hellre heta tre personaler (jfr tre poliser).  Tre personal kan betecknas som en fack­språklig av­vikelse från all­männa språk­regler. Som så­dan är den förståelig och fyller ett behov, men det är inte så lyckat att an­vända ut­trycket i allmän­språkliga samman­hang. Jämför stilruta för gisslan.