Svensk ordbok 2009, webbversion
peniten
´
s
substantiv
~en
pen·it·ens·en
●
(religiös) botgöring
mindre brukl.
relig.
han drog sig tillbaka i tystnad och penitens
sedan 1527
av lat.
pæniten
´
tia
’ånger’; jfr
1
pina