Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~en ~er
palad·in·en●högt uppsatt person i (direkt) tjänst hos furste eller statschef
mindre brukl.samh.yrk.○ibl. nedsätt. med tonvikt på den okritiska lojaliteten e.d.Hitlers paladiner i de ockuperade länderna○urspr. om riddare vid kung Arturs hov el. i Karl den stores livvakt(ngns) paladin, paladin (till ngn)sedan 1816av fra. paladin med samma betydelse; av lat. palati´nus ’som hör till palatset; kejserlig tjänare’; jfr palats