Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~en
o|tur·en●ogynnsam händelse(utveckling) som enbart beror på slumpen
Nollotursdagdet var verkligen otur att jag inte var hemma när du komhan hade oturen att bli bestulen på hela reskassan○spec. i ett uttryck för att en olycka begränsas genom en tursam omständighetdet var tur i oturen att olyckan skedde nära sjukhuset○ibl. tänkt som personligt verkande kraftoturen grinade dem i ansiktetså kan det gå när oturen är frammesedan 1790