Svensk ordbok 2009, webbversion

o`tur substantiv ~en o|­tur·en●o­gynnsam händelse(utveckling) som en­bart beror på slumpen Nollotursdagdet var verkligen otur att jag inte var hemma när du komhan hade oturen att bli bestulen på hela res­kassan○spec. i ett ut­tryck för att en o­lycka begränsas genom en tursam om­ständighetdet var tur i oturen att o­lyckan skedde nära sjuk­huset○ibl. tänkt som personligt verkande kraftoturen grinade dem i an­siktetså kan det gå när oturen är frammesedan 1790