Svensk ordbok 2009, webbversion

ott`a substantiv ~n ottor ott·an●tid­punkt under dygnet när natten börjar över­gå i morgon tid.svinottade var uppe i ottan för att vittja garnen○i sammansättn. äv. om guds­tjänst vid denna tidjulotta(i) ottansedan slutet av 1200-talet (i sammansättn.)Westgöta-Lagenfornsv. otta; gemens. germ. ord, av­lägset besl. med natt