Svensk ordbok 2009, webbversion
o`trohet
substantiv ~en ~er
o|tro·het·en●det att svika ngn som man lovat trohet
särsk. sexuellt men äv. allmännare
psykol.hans otrohet kraschade äktenskapethennes otrohet mot firman(ngns) otrohet (mot ngn/ngt)sedan 1476Stockholms Stads Tänkeböckerfornsv. otrohet