Svensk ordbok 2009, webbversion

o`trohet substantiv ~en ~er o|­tro·het·en●det att svika ngn som man lovat trohet särsk. sexuellt men äv. all­männare psykol.hans otrohet kraschade äktenskapethennes otrohet mot firman(ngns) otrohet (mot ngn/ngt)sedan 1476Stockholms Stads Tänkeböckerfornsv. o­trohet