Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~en ~er
o|skuld·en1det att vara oskyldig
jur.psykol.bedyra sin oskuldförsöka bevisa sin oskuld○ibl. äv. om personngt iron.spela sårad oskuldsedan 15362avsaknad av (livs)erfarenhet
psykol.oskuldsfullbarnets oskuldpolitisk oskuld○äv. om tillstånd e.d. som präglas av stillhet o.d.oskulden och friden på landet○spec. om avsaknad av sexuell erfarenhetngt åld.han förlorade sin oskuld en midsommarnattsedan 17463person som saknar sexuell erfarenhet
vanligen om (ung) kvinna
psykol.yrk.hon var oskuld när hon gifte sigsedan 1782Jag minns den ljuva tiden, jag minns den som i går, då oskulden och friden tätt följde mina spår.Anna Maria Lenngren, Pojkarne (1790-talet; med idealisering av barndomen)
Substantivet oskuld i uttryck som hon var oskuld när hon gifte sig är kanske inte längre så vanligt men kan dyka upp i samband med hedersrelaterade brott. Också i sådana sammanhang bör det användas med eftertanke, eftersom det så tydligt är relaterat till skuld. Historiskt sett är ordet exempel på språkligt kvinnoförtryck, eftersom det inte finns något motsvarande uttryck som skuldbelägger en man som har sex före äktenskapet.