Svensk ordbok 2009, webbversion
[å`rd-]
substantiv ~nen ordningsmän, best. plur. ordningsmännen
ordn·ings|mann·en●elev med uppgift att bistå lärare
pedag.samh.yrk.en ny ordningsman utsågs varannan veckaordningsmannen samlade in räkneböckerna○äv.civilperson med vissa (tillfälliga) polisbefogenheter
○äv. bildligtEU behövde en ordningsman som såg till att de olika länderna drog åt samma hållsedan 1832