Svensk ordbok 2009, webbversion

ordningsman [å`rd-] substantiv ~nen ordningsmän, best. plur. ordningsmännen ordn·ings|­mann·en●elev med upp­gift att bi­stå lärare pedag.samh.yrk.en ny ordningsman ut­sågs var­annan veckaordningsmannen samlade in räkne­böckerna○äv.civil­person med vissa (till­fälliga) polisbefogenheter ○äv. bildligtEU behövde en ordningsman som såg till att de o­lika länderna drog åt samma hållsedan 1832