Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
oc·kup·er·ar●ta i besittning utan laglig rätt
med avs. på (större) landområde, särsk. (del av) stat, el. fastighet e.d.
mil.samh.JFRcohyponymbesätta 1
Irak ockuperade Kuwait 1990bostadslösa ungdomar hade ockuperat rivningskåken○äv. försvagatta i anspråk
en båtklubb hade ockuperat hela ön som sinhon hade ockuperat en hel soffa för sig självockupera ngtsedan 1632av lat. occupa´re ’inta; belamra; lägga beslag på’
Subst.:vbid1-264785ockuperande,
vbid2-264785ockupering;
ockupation