Svensk ordbok 2009, webbversion
obstruen
´
t
substantiv
~en ~er
ob·stru·ent·en
●
språkljud som bildas genom avspärrning eller (stark) förträngning av luftströmmen
språkvet.
konsonanterna ”p” och ”f” är obstruenter, till skillnad från ”m”
sedan 1972
till
obstruera