Svensk ordbok 2009, webbversion

o`balans substantiv ~en ~er o|­bal·ans·en●bristande balans skidorna kom i obalans vid ut­hoppet○ofta bildligt, spec. om sned fördelningden könsmässiga obalansen i före­tagens styrelser○spec. äv. psykol.psykisk obalansdet märktes att han var i obalans(i) obalans (med ngt), obalans (mellan ngra)sedan 1895