Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~en ~er
o|bal·ans·en●bristande balans
skidorna kom i obalans vid uthoppet○ofta bildligt, spec. om sned fördelningden könsmässiga obalansen i företagens styrelser○spec. äv. psykol.psykisk obalansdet märktes att han var i obalans(i) obalans (med ngt), obalans (mellan ngra)sedan 1895