Svensk ordbok 2009, webbversion

nö`dfall substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en nöd|­fall·et●vanligen obest. f. sing. det att det värsta händer som rimligtvis kan in­träffa i viss situation Nollnödfallslösningnödfallsutvägi nödfall får vi ta en taxii yttersta nödfall kan man ringa efter helikopteri (ADJ) nödfallsedan mitten av 1300-taletHelsinge-Lagenfornsv. nöþfal; till nöd och fall i bet ’till­fälle, händelse’