Svensk ordbok 2009, webbversion

nä`rvara verb ~de äv. närvar, ~t äv. närvarit, pres. ~r när|­var·ar●befinna sig på platsen för viss händelse e.d. Nollnärvara vid upp­ropetstats­ministern kommer personligen att närvara vid ceremoninnärvara (vid ngt)sedan förra hälften av 1300-taletUplands-Lagenfornsv. nær vara Subst.:närvarande; närvaro Verbet närvara ingår i en liten grupp verb på -vara: utom närvara avvara, samvara, undvara och övervara. De är släkt med verbet vara men böjs annorlunda, nästan på samma sätt som klara. Närheten till vara, och därmed kanske osäkerhet om böjningen, tycks ändå ha gjort att man gärna undviker andra former än grundformen. Det är t.ex. vanligare att man skriver han var närvarande vid invigningen än han närvarade vid invigningen. Det är dock inget som hindrar att alla eller de flesta former av närvara, avvara, samvara, undvara och övervara används.