Svensk ordbok 2009, webbversion
norpa
[
når
`
-
]
verb
~de ~t
norp·ar
●
stjäla på ett fräckt sätt
vard.
komm.
norpa äpplen
han norpade hennes plats
norpa ngt
sedan 1900
sv. dial.
norpa
’hushålla snålt’; av okänt urspr.
Subst.:
vbid1-260367
norpande