Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n nornor
norn·an1fornnordisk ödesgudinna
sag.yrk.JFRcohyponymmoiracohyponymparce
nornorna var tre: Urd, Verdandi och Skuldsedan 1712till isl. norn ’ödesgudinna’; av ovisst urspr.
2en enbladig orkidé med en enda stor, ljus- och purpurröd blomma
som doftar vanilj; förekommande i Norrland
bot.nornan är fridlyst i Sverigesedan 1877