Svensk ordbok 2009, webbversion
nor
substantiv
~et
,
plur.
~
,
best.
plur.
~en
nor·et
●
trångt sund
särsk. som led i ortnamn
sjö.
Norum
Norunda
sedan mitten av 1300-talet
Helsinge-Lagen
fornsv.
nor
; besl. med eng.
narrow
’trång’