Svensk ordbok 2009, webbversion

nock [nåk´] substantiv ~en ~ar nock·en1krönet på ett (sadel)tak arkit.taknockhöjden var 15 meter upp till nocken○ngn gång äv. om var­dera slut­ändan av tak­åsenhan tog sig ända fram till nockensedan ca 1780av lågty. nok(ke) ’spets av ngt’; trol. samma ord som sv. dial. nock, isl. hnokki ’hake på spinnrocksrullen’; jfr nucka 2yttersta ändan av ett rund­hult sjö.nocktaljarånocksedan 17303den luggiga ytan i flossavävnad textil.sedan 15834krokböjd stål­tråd som sitter fäst på botten av en karda Nollsedan 18325skiv­formig upp­höjning på en axel NollJFRcohyponymkam 2 sedan 1933