Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n äv. vard. mätarn, plur. ~, best. plur. mätarna
mät·ar·en1vanligen i sammansättn.
person som (yrkesmässigt) sysslar med mätning
av visst slag (som framgår av sammanhanget)
utstr.yrk.lantmätaresedan 1469–70 (i sammansättn.)Kämnärsräkenskaper i Stockholms stads skottebokfornsv. mätare; till mäta 1
2apparat för automatisk mätning
instr.mätarställninghastighetsmätarehöjdmätareen mätare som anger laddningstillståndet i batterierna○äv. om företeelse som (mer informellt) antyder omfattningen av ngtde obearbetade siffrorna är värdelösa som mätare på missbruketen mätare (på ngt)sedan 18003typ av (natt)fjäril vars larver har ett egendomligt sätt att förflytta sig
som ger intryck av att de mäter upp sin väg
zool.mätarlarvtallmätaresedan 1772