Svensk ordbok 2009, webbversion
[mors`a]
substantiv ~n morsor
mors·an●mor
till viss person
vard.släkt.yrk.hans morsa är ganska juste○i best. f. sing. ofta som tilltalsordhejsan morsanngns morsa, morsa till ngnsedan 1883jfr sv. dial. morsa ’söta mor; husmor’; smeknamnsbildn. till mor, se moder; jfr farsa
[mårs`a]
verb ~de ~t
mors·ar●hälsa familjärt och vårdslöst
ibl. med ordet ”mors”
vard.komm.han morsade glatt på pojkarnamorsa (på ngn)sedan 1932till mors
Subst.:vbid1-248172morsande,
vbid2-248172morsning