Svensk ordbok 2009, webbversion

men`tor substantiv ~n ~er [-o´rer] ment·or·er●person som har hand om en yngre persons upp­fostran och ut­bildning pedag.yrk.JFRcohyponymhandledarecohyponymlärare varje elev som kom ny till skolan fick en egen mentorngns mentor, mentor för/till/åt ngnsedan 1738till grek. Men´tor, namn på en av Odysseus’ vänner, som bl.a. bi­stod dennes son Telemakhos med goda råd