Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n ~er [-o´rer]
ment·or·er●person som har hand om en yngre persons uppfostran och utbildning
pedag.yrk.JFRcohyponymhandledarecohyponymlärare
varje elev som kom ny till skolan fick en egen mentorngns mentor, mentor för/till/åt ngnsedan 1738till grek. Men´tor, namn på en av Odysseus’ vänner, som bl.a. bistod dennes son Telemakhos med goda råd