Svensk ordbok 2009, webbversion

marschera [mar∫e´-] verb ~de ~t marsch·er·ar●ibl. med partikel som an­ger rörelse­riktning, t.ex.fram, upp gå i nog­grann takt och vanligen i ordnad grupp mil.kompaniet marscherade upp fram­för hederstribunen○äv.genom­föra större militär förflyttning JFRcohyponymmobilisera arméerna marscherade upp vid gränsenNapoleon marscherade mot Moskva○äv. bildligt, särsk. i ett ut­tryckut­vecklas (i rätt riktning) avdelnings­chef vid 27 års ålder – raskt marscherat!marschera (upp/fram) (ngnstans)sedan 1621se 1marsch Subst.:vbid1-239847marscherande; marsch