Svensk ordbok 2009, webbversion
[mar∫e´-]
verb ~de ~t
marsch·er·ar●ibl. med partikel som anger rörelseriktning, t.ex.fram, upp
gå i noggrann takt
och vanligen i ordnad grupp
mil.kompaniet marscherade upp framför hederstribunen○äv.genomföra större militär förflyttning
JFRcohyponymmobilisera
arméerna marscherade upp vid gränsenNapoleon marscherade mot Moskva○äv. bildligt, särsk. i ett uttryckutvecklas (i rätt riktning)
avdelningschef vid 27 års ålder – raskt marscherat!marschera (upp/fram) (ngnstans)sedan 1621se 1marsch
Subst.:vbid1-239847marscherande;
marsch