Svensk ordbok 2009, webbversion

man`kön substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en man|­kön·et●manligt kön biol.en person av mankön○ngn gång äv.man el. grupp av män mest bibl.allt mankön skulle om­skäras(av) mankönsedan 1335stadgar utfärdade i Skara av kung Magnus till efterrättelse för alla västgötar (Svenskt Diplomatarium)fornsv. mankyn, -kön