Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~en ~er
man·et·en●typ av havslevande nässeldjur
med cirkelrund, blå, röd el. gul geléartad kropp, ofta med stark brännförmåga
zool.brännmanetskivmanetöronmanethan brände sig på en manetrik förekomst av maneter lär betyda rent vattenen manet kan t.o.m. orsaka brännskador, åtföljda av kramp och andnöd○äv. om liknande nässeldjurvanligen i sammansättn.
bägarmanetkubmanetlungmanetringmanetrörmanetsedan 1745trol. urspr. ’havsnässla’, med förledet mar-; jfr eng. sea nettle ’typ av manet’
Idag vimlar maneterna för första gången på åratal, de pumpar sig fram lugnt och skonsamt, de hör till samma rederi: AURELIA, de driver som blommor efter en havsbegravning.Tomas Tranströmer, ur Östersjöar (1974)