Svensk ordbok 2009, webbversion

man`dom substantiv ~en man·dom·en1upp­nådd köns­mognad för ung man psykol.det verkar som om han ständigt måste bevisa sin mandom○äv.tapperhet mindre brukl.sedan 1345stadga utfärdad av kung Magnus om regler för frälset m.m. (Svenskt Diplomatarium)fornsv. mandomber ’manlighet; duglighet; bragd; mänsklig gestalt’; till 1man och 1dom 2(an­tagen) mänsklig gestalt åld.relig.i många religioner tar den o­synlige guden mandom och får mänsklig gestaltsedan 1469Heliga Mechtilds uppenbarelserMandom, mod och morska män finns i gamla Sverige än.Richard Dybeck, inledningsraderna till Folkmarsch från Orsa (1848); fjärde ordet citeras numera vanl. i formen ”morske”