Svensk ordbok 2009, webbversion

mandel [man`-äv.man´-] substantiv ~n mandlar mandl·ar1en platt, oval och gropig fruktkärna som äts naturell el. an­vänds (skalad och mald) för smak­sättning av bak­verk m.m. form.kokk.mandelträdbittermandelkrakmandelsötmandelden som får mandeln i jul­gröten blir gift nästa år○äv. om mot­svarande träd○äv. bildligt om lång­sträckta, ovala former, särsk. vissa mineralformeri sammansättn. mandelstenmandelögdsedan ca 1430Själens tröstfornsv. mandol, mandel; av ty. Mandel med samma betydelse; av medeltidslat. aman´dula, ombildn. av lat. amyg´dala ’mandel­träd’ 2tonsill med.halsmandeloperera bort mandlarnasedan 1712