Svensk ordbok 2009, webbversion

magnetism [maŋnetis´m] substantiv ~en magn·et·ism·en1förmåga (hos metallkropp) att dra till sig före­mål av järn el. vissa an­dra metaller fys.psykol.○ngn gång äv. bildligtstark personlig ut­strålning hans nästan kusliga magnetismsedan 17272typ av hypnotism mest histor.psykol.på 1700-talet an­vände man magnetism för att bota sjukdomaranimal magnetismhypnotism genom beröringhistor.sedan 1815