Svensk ordbok 2009, webbversion

magnet [maŋne´t] substantiv ~en ~er magn·et·en●metall­föremål som kan dra till sig järn och vissa an­dra metaller samt an­dra magneter fys.psykol.magnetstavelektromagnethästskomagnetmagnetens båda poler○äv. bildligtngn/ngt som har dragnings­kraft publikmagnetsedan 1519Peder Månssons skrifter (Nordling)fornsv. magnet; av grek. (lith´os) magne´tis ’magnet(sten)’; av om­diskuterat urspr., trol. till Magnesi´e, namn på stad i Thessalien