Svensk ordbok 2009, webbversion
[maŋne´t]
substantiv ~en ~er
magn·et·en●metallföremål som kan dra till sig järn
och vissa andra metaller samt andra magneter
fys.psykol.magnetstavelektromagnethästskomagnetmagnetens båda poler○äv. bildligtngn/ngt som har dragningskraft
publikmagnetsedan 1519Peder Månssons skrifter (Nordling)fornsv. magnet; av grek. (lith´os) magne´tis ’magnet(sten)’; av omdiskuterat urspr., trol. till Magnesi´e, namn på stad i Thessalien