Svensk ordbok 2009, webbversion

läs`pa verb ~de ~t läsp·ar●ut­tala s-ljudet av­vikande, (oftast) med tung­spetsen mellan tänderna eller tätt bak­om över­käkens fram­tänder så att det på­minner om ”f”; vanligen som uttals­fel komm.språkvet.många barn läspar i början○äv.tala till­gjort och snobbigt vanligen bl.a. med läspande ”s” mest histor.grevens läspande stämmaläspasedan 1487–91Ett forn-svenskt legendariumfornsv. läspa; ljud­härmande Subst.:vbid1-235781läspande, vbid2-235781läspning