Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
läsp·ar●uttala s-ljudet avvikande, (oftast) med tungspetsen mellan tänderna eller tätt bakom överkäkens framtänder
så att det påminner om ”f”; vanligen som uttalsfel
komm.språkvet.många barn läspar i början○äv.tala tillgjort och snobbigt
vanligen bl.a. med läspande ”s”
mest histor.grevens läspande stämmaläspasedan 1487–91Ett forn-svenskt legendariumfornsv. läspa; ljudhärmande
Subst.:vbid1-235781läspande,
vbid2-235781läspning