Svensk ordbok 2009, webbversion

lä`romästare substantiv ~n äv. vard. läromästarn, plur. ~, best. plur. läromästarna läro|­mäst·ar·en●person som spelat stor roll för ngns (tankemässiga eller praktiska) ut­veckling pedag.yrk.JFRcohyponymlärofader han blev läromästare för en hel generation unga arkeologerngns läromästare, läromästare för ngnsedan 1469Heliga Mechtilds uppenbarelserfornsv. läremästare