Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n äv. vard. läktarn, plur. ~, best. plur. läktarna
läkt·ar·en1upphöjd utbyggnad i större samlingslokal
med (sitt)platser för en del av de församlade; ev. äv. för aktiva deltagare e.d.
arkit.läktarplatsorgelläktareriksdagsläktareåhörarläktaresitta på läktarenkören borde ha placerats på läktarentvå biljetter till första raden på läktaren○äv.stort, upphöjt åskådarutrymme kring idrottsplats e.d.
ståplatsläktare○ibl. mer el. mindre bildligt, med tonvikt på rollen av åskådare (i mots. till aktör)det är så hård konkurrens om platserna i laget att NN oftast får sitta på läktarensedan förra hälften av 1300-talet (i sammansättn. -dörr)Uplands-Lagenfornsv. läktare ’läktare; läspulpet’; av medeltidslat. lecto´rium ’pulpet för bibelläsningen i en kyrka; upphöjt galleri’, till lat. leg´ere ’läsa’; jfr lektion, lektor
2pråm för transport av last till och från fartyg
sjö.○äv. om större sjögående pråmsedan 1667av lågty., nederl. lichter med samma betydelse, till lichten, eg. ’lyfta (upp)’; besl. med lätt