Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
lunk·ar●ofta med partikel som anger rörelseriktning, t.ex.iväg
röra sig i lunk
Nollbjörnen lunkade iväglunka (ngnstans)sedan ca 1600jfr no. lunka; trol. variant till linka
Subst.:vbid1-232825lunkande;
lunk
Så lunka vi så småningom från Bacchi buller och tumult, när döden ropar: Granne, kom, ditt timglas är nu fullt.Carl Michael Bellman, Fredmans sånger (1791), nr 21