Svensk ordbok 2009, webbversion

kö`rare substantiv ~n äv. vard. körarn, plur. ~, best. plur. körarna kör·ar·en1vanligen i sammansättn. person som kör for­don och transporterar ngt trafik.yrk.sese1köra 1 fortkörareölutköraresedan 17812vanligen i sammansättn. ngt som körs Nollsese1köra 4 långköraresedan 1950-talet3häftig stöt Nollhan gav honom en körare i magenhan fick en o­mild körare i rev­benen av geväretsedan 19294vind­by meteorol.sedan 1842