Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n äv. vard. körarn, plur. ~, best. plur. körarna
kör·ar·en1vanligen i sammansättn.
person som kör fordon
och transporterar ngt
trafik.yrk.sese1köra 1
fortkörareölutköraresedan 17812vanligen i sammansättn.
ngt som körs
Nollsese1köra 4
långköraresedan 1950-talet3häftig stöt
Nollhan gav honom en körare i magenhan fick en omild körare i revbenen av geväretsedan 19294vindby
meteorol.sedan 1842