Svensk ordbok 2009, webbversion

kö`lhala verb ~de ~t köl|­hal·ar1kränga (far­tyg) på sidan så att bottnen (och kölen) blir åtkomlig(a) för reparation e.d. sjö.kölhala ngtsedan 1658av nederl. kielhalen med samma betydelse; till köl och hala 2dra (besättnings­man) under fartygsköl som bestraffning histor.samh.sjö.kölhala ngnsedan 1790Subst.:vbid1-224132kölhalande, vbid2-224132kölhalning