Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
köl|hal·ar1kränga (fartyg) på sidan
så att bottnen (och kölen) blir åtkomlig(a) för reparation e.d.
sjö.kölhala ngtsedan 1658av nederl. kielhalen med samma betydelse; till köl och hala
2dra (besättningsman) under fartygsköl
som bestraffning
histor.samh.sjö.kölhala ngnsedan 1790Subst.:vbid1-224132kölhalande,
vbid2-224132kölhalning